Snabbe presenteras först, 1956, och Trygge kommer året efter. Snabbe har en sänkt ram som ger lägre flakhöjd, något som underlättar lastning. Den blir därför populär som distributionsbil och rullande butik, och blir den första lastbil från Volvo som tillverkas i större antal. Trygge har en rak, grövre ram, kraftigare axlar och större lastkapacitet. Snabbe har en totalvikt på 5,6 ton, medan Trygge väger 8,1 ton. Modellerna tillverkas fram till 1975 och med tiden blir Trygge den mest sålda.

Revolutionerande idé

Idén bakom Snabbe och Trygge kommer från Helmer Petterson. Han är en affärsorienterad man som har arbetat med en rad olika projekt på Volvos utvecklingsavdelning, och ligger några år tidigare bakom förslaget om en ny, mindre personbilsmodell, som blir PV444. I början av 50-talet föreslår han Volvos ledning att starta tillverkningen av en helt ny lastbil, större än den befintliga L340-serien. Eftersom Petterson är minst lika intresserad av design som teknik – om inte mer – föreslår han därför något som är en revolution: att Volvo ska konstruera och rita en egen hytt, som dessutom ska tillverkas vid Olofströms Bruk, som tillverkar andra komponenter åt Volvo.

Egen hytt

För lastbilarna har affärsmodellen hittills varit en annan: Volvo tillverkar chassi och motor och kunden beställer själv en hytt från det stora antal karossbyggare som fortfarande finns i Sverige. Som alternativ erbjuder Volvo en standardhytt som görs i samarbete med en karossbyggare i Åtvidaberg. Helmer Pettersons hytt blir inte lika radikal som det ursprungliga förslaget, men fortfarande elegant. Den är dock komplicerad att tillverka, vilket får någon att muttra att ”hytten är uppenbarligen ritad av en bildesigner”. Den byggs i plåt, inte som tidigare i plywood, också det en milstolpe. En klar nackdel är att hytten inte är tippbar, något som redan börjar bli standard hos amerikanska tillverkare. Det försvårar servicen av motorn.

Philips V8-linje

Motorn är en historia för sig. Volvos ledning är osäker om personbilsmodellen PV444 ska klara konkurrensen i USA och beslutar att ta fram en lyxigare modell, som får arbetsnamnet Philip och ska efterträda PV60. Den ritas av Jan Wilsgaard, hans första egna uppdrag som nyanställd designer hos Volvo. För att klara att slåss med de amerikanska konkurrenterna bestäms att bilen ska ha en V8-motor. En nedlagd produktionslinje köps in från en amerikansk tillverkare och monteras i Volvos fabrik i Skövde. Planen är att importera motorblocken från USA, men att all slutmontering ska ske i Skövde. Motorn är en liten V8 på 3,6 liter och 120 hk. Men efter premiärvisningen av Philip för pressen i maj 1953 beslutar Volvos ledning att skrota projektet, eftersom bilen skulle bli för dyr att tillverka. Philip tillverkas i ett enda exemplar. Kvar finns en produktionslinje för bensindrivna V8-motorer och ett avtal om leverans av motorblock.

Sista bensinmotorerna

Motorerna hamnar i stället i Snabbe och Trygge, som just då är under utveckling. 
V8-an gillas av chaufförerna för sin prestanda, men ger dessvärre hög förbrukning: i praktiken uppåt 4 liter per mil. Det blir sista gången bensinmotorer används i lastvagnar från Volvo, innan dieselmotorer blir standard. Bilen på utställningen i World of Volvo är köpt från det norska civilförsvaret och var tidigare målad med ”UN” (United Nations, dvs Förenta Nationerna) på sidorna. Man ville ha en lastvagn med hög markfrigång och valde därför Trygge-versionen. Den är också extrautrustad med bälten och sökarlampa på taket.