Bakom Volvon står Ivan Örnberg, som arbetat hos Hupmobile, men som lockas över till Volvo och som på egen hand skapar Carioca.
 
Kunderna är dock kallsinniga till den nya designtrenden: det tar tre år att bli av med de 500 byggda bilarna. Hur bilen får smeknamnet Carioca, som både är en dans och smeknamnet på invånarna i Rio de Janeiro, vet ingen.

I rörelse

PV36, ”Carioca”, är ett utmärkt exempel på designtrenden Streamline Moderne, som uppstår i både USA och Frankrike. Den kallas också ”Art Deco i rörelse” och används ofta i relation till transporter: bilar, tåg, bussar, buss- och tågstationer, flygplatsterminaler, vägrestauranger och hamnbyggnader. Designen är stram med många horisontella linjer och avrundade former. Flera amerikanska biltillverkare nappar på trenden och en av de första och mest typiska är Chrysler Airflow från 1934.

Stark trend

Svensken Ivan Örnberg har under en längre tid arbetat i USA, hos bland annat Hupp Motor Company i Detroit. Också deras märke Hupmobile lanserar en modell i den nya trenden, träffsäkert döpt till Aerodynamic, ritad av designgurun Raymond Loewy. Det är högst troligt att Ivan Örnberg får kännedom om att en rad strömlinjeformade bilar är på väg ut på marknaden i USA när han så småningom flyttar hem till Sverige och Göteborg för att få fart på Volvos biltillverkning.

Hemligt projekt

Projektet PV36 driver han helt på egen hand och är både teknisk chef och designchef. Han håller sorglöst Volvos grundare och starke män Assar Gabrielsson och Gustaf Larsson utanför arbetet. Först när en trämodell är klar får de se bilen. Senare blir Gustaf Larsson ägare till en PV36, med chassinummer 85, som han kör i tre år. Den står orörd sedan dess.

Tung vagn

Tekniskt är ”Carioca” inte lika nyskapande som designen. Bilen är byggd på en tung ram, nästan som en lastbil. Karossen är för första gången tillverkad i stålplåt, som monteras på en kraftig trästomme. Genom att göra hål i den kunde vikten sänkas en aning. Taket görs dock till viss del av pegamoid, konstläder, eftersom pressarna i Olofström, där plåten till bilen tillverkas, inte kan tillverka så stora stycken. Men detta gör att ”Carioca” blir en betydligt tyngre bil än många konkurrenter, som allt oftare börjar använda självbärande karosser. De förser också sina bilar med starka V8-or, medan ”Carioca” får den välkända EC-motorn, en sidventilssexa på 3,67 liter och 80-84 hk.

Komfortabel framaxel

Växellådan har tre växlar och saknar frihjul. Chassiet är dock mer avancerat. Framaxeln är delad i något som kallas länkparallellogram, som ger bra komfort, men som är dyr att tillverka. ”Carioca” blir Volvos enda 30-tals modell med individuell framhjulsupphängning. Lösningen skrotas av kostnadsskäl. Bakvagnen har bladfjädrar och krängningshämmare. Bilen är rymlig. Axelavståndet är 295 cm, baksätet är extra brett och det finns plats för sex åkande, varav tre i framsätet. 

Förutom den djärva designen och den höga vikten, som ger måttliga prestanda, bromsas försäljningen av priset: 8 500 kronor. Det är mycket högt, både i jämförelse med andra Volvomodeller och konkurrenternas bilar. Försäljningen går därför trögt. ”Carioca” presenteras i mars 1935, men de sista bilarna levereras först i mitten av 1938.

Varför just Carioca?

Förklaringen till namnet ”Carioca” – eller kanske förklaringarna – är inte helt utredd. Carioca är exempelvis ett vanligt smeknamn på invånarna i Rio de Janeiro. Carnaval Carioca är också det portugisiska namnet på karnevalen i Rio.”Carioca” är också en sång och inte minst en dans i Hollywoodfilmen "Flying down to Rio" från 1933, med Fred Astaire och Ginger Rogers. Detta är faktiskt första gången som Astaire och Rogers dansar tillsammans, med pannorna tryckta mot varandra. Sången sjungs av Alice Gentle, Movita Castaneda and Etta Moten och blir senare Oscars-nominerad. Hur det går till när ”Carioca” sedan blir ett namn på en bil från Göteborg är det faktiskt ingen som vet.