Frysskåpet håller minus 18 grader, ett par grader lägre än glassens smältpunkt. Bilen går i trafik i Jönköping och norra Småland och levererar glass till kiosker, mackar, campingplatser och affärer. Modellen byter namn från Trygge 1965 och är Volvos första lastbil med egenproducerad hytt i stål, men just glassbilens hytt drabbas av så svåra rostangrepp att den vid renoveringen måste bytas ut mot en likadan hytt från en av försvarets lastbilar. Då förses bilen också åter med den klassiska GB-målningen.

Effektiv design som håller måttet

Volvo F83 lanseras redan 1957, men då under namnet L430 Trygge. När System 8 introduceras 1965, med genomgripande förändringar av lastbilarna på åtta områden, byter Trygge namn till F83 (och systermodellen Snabbe till F82) – men det är också allt som sker. Volvos mindre lastbilsmodeller omfattas inte av de stora förändringarna. Trygge och Snabbe har redan fått en ny dieselmotor, som kraftigt förbättrar effektiviteten och eftersom de är frambyggda har de redan längre flak och bättre lastfördelning. Förändringar anses obehövliga, speciellt som volymerna för de två modellerna inte är så stora. Av F83 tillverkas 11 567 exemplar.

Stål, innovation och en ny era för lastbilshytter

Hittills har lastvagnarnas affärsmodell varit att Volvo tillverkar chassi och motor medan kunden själv beställer en hytt i trä eller plywood från det stora antal fristående karossbyggare som fortfarande finns i Sverige.

När Trygge och Snabbe lanseras är den stora nyheten den egenproducerade hytten. Den är tillverkad i stål vid Olofströms Bruk som Volvo köper 1969, och därefter tillverkar sina egna hytter i stål. Idén kommer från Helmer Petterson, som har arbetat med olika projekt på Volvos utvecklingsavdelning. Han ligger några år tidigare också bakom förslaget om en ny, mindre personbilsmodell, som ska bli 444. I början av 50-talet föreslår han ledningen på Volvo att starta tillverkningen av en helt ny lastbil, större än den befintliga LV340-serien. Petterson vill också genomföra något av en revolution: att Volvo ska konstruera och rita en egen hytt, som dessutom ska tillverkas vid Olofströms Bruk, som tillverkar andra komponenter åt Volvo.

Glassiga val för korta och långa turer

Trygge och Snabbe har från 1963 en dieselmotor från Ford, som 1967 byts mot en dieselmotor från Perkins, D39, som också glassbilen har. Motorn är på 3,86 liter och 90 hk. Det ger en toppfart på 82 km/tim – åtminstone enligt säljbroschyrerna. Dessa berättar också att lastförmågan är 5 600 kilo och att ”klädkrok, askkopp osv sitter inom bekvämt räckhåll”. 

Fortfarande finns den kraftfulla och törstiga bensindrivna V8-an B36AV från den första versionen av Trygge och Snabbe kvar som motoralternativ. Många uppskattar motoreffekten hos V8-an och bensinnotan hålls nere av att de mindre lastbilarna mest används för korta leveranser och ofta inte körs mer än några mil per dag. Glassbilen rullar lite längre, dels runt Jönköping, men ibland också till orter som Vetlanda, Nässjö och Anderstorp och då passar dieselmotorn bättre.

Kall som is

Glass är en delikat vara att transportera. Blir glassen för varm bildas iskristaller av fukten i luften. Redan 1734 ger den franske konditorn René Antoine Ferchault de Réaumur ut en skrift som noga beskriver hur glass måste skötas för att undvika isbildningen. De första glassbilarna löser kylningen genom att förvara glassen på kolsyreis. Volvo F83 tillhör den första generationen specialkonstruerade glassbilar, som är mycket populära på 50- och 60-talen innan människor skaffar egen frys.

Iskall precision för perfekt glassleverans

Volvo-glassbilen har ett skåp på flaket, tillverkat av Junekarosserier i Jönköping, där kylan ackumuleras genom termiska plattor i taket, innehållande rör med freongas. Runt rören finns en blandning av glykol och olja. Under natten kyls vätskan ner till minus 30-35 grader. Glassen lastas redan på kvällen och fryser med inne i skåpet. 

På morgonen körs glassen ut till kiosker, mackar, campingplatser och affärer. Det finns sex frysfack och i varje fack ett fack kan det finnas glass med 4-5 olika smaker. Smältpunkten för glass är minus 16 grader, sedan tar den åt sig fukt i luften och de oönskade iskristallerna bildas. Glassbilens skåp håller minus 18 grader, för att det ska finnas marginal. 

Temperaturen kan enkelt kontrolleras, till skillnad från bilarna med kolsyreis. När glassen sedan bärs in är den tätt packad i wellpapp, återigen för att hålla fukten borta.

När glassbilen fick nytt liv och gamla dekaler

Glassbilen körs i drift på heltid för GB Glass under 70-talet, runt 1 500 mil om året. Sedan används den bara till speciella arrangemang, som mässor på Elmia och till skolavslutningar. Efter att ha varit undanställd under många år plockas den så småningom fram, men då har tyvärr hytten i plåt rostat sönder.

Bengt Karlsson, tidigare ägare till GB Grossisten Jönköping, och den som kör bilen när det beger sig, lyckas hitta en lastbil som använts av armén på Gotland och köper den. Hytten byts ut, bromsar och chassi renoveras och till slut förses bilen med samma GB-dekor som på 70- och 80-talen.

Glasshistoria som smälter samman tider och smaker

GB bildas 1942, när Mjölkcentralen och Choklad-Thule köper in Alaska-Glass. Det nya bolaget får namnet Glace-Bolaget AB. Glassens historia är förstås äldre än så. Det finns gamla kinesiska skrifter som beskriver hur en sorts glass tillverkas av fruktsaft och snö, men det vi skulle känna igen som glass skapas troligen under 1600-talets första hälft, då en av Katarina di Medicis sockerbagare fryser fruktpuré eller saft. Glassen sprids sedan till Frankrike. Den första glassbaren anses vara Café Procopé i Paris, som öppnar på 1600-talet och som faktiskt finns kvar än i dag – men nu som restaurang.