Motorn är på 6,1 liter och 95 hk. Karossen tillverkas av Svenska Karosseri Verkstäder i Katrineholm. Efter en olycka i slutet av 50-talet blir bussen totalrenoverad, men ställs sedan undan i SJ:s garage i Dalsjöfors utanför Borås – och glöms bort. Drygt 20 år senare hittas bussen av ett gäng entusiaster, som köper den för 500 kronor. Den ställs i ordning och efter några års renovering är bussen åter i toppskick. Notera att yttertaket är tillverkat i grå textil!

Buss i järnvägstjänst

När modellen Volvo B513 kommer 1945 är den här bussen den allra första som levereras: den har chassinummer 2. Nummer 1 är en provbuss som aldrig når någon kund. Beställare är Svenska Omnibus AB i Sundbyberg, ett dotterföretag till Stockholm-Västerås-Bergslagens Järnväg (SWB). Förvaltningen förstatligas dock samma år och bussen hamnar hos Statens Järnvägars Biltrafik. Det är också därför den är lackad i SJ:s gula färg, försedd med en grön dekorrand och rullar som en SJ-buss.  

Från gengas till frihet på vägarna

Bussen kommer onekligen i rätt tid. Under andra världskriget lider även svenskarna av brist på många varor och ransonering och prisregleringar präglar vardagen. Redan vid krigsutbrottet 1939 dras mellan 50 och 75 procent av den tidigare busstrafiken in. Dessutom tas ett antal bussar över av krigsmakten. Under kriget drivs många bussar av gengasaggregat, som eldas med såväl kol som ved, något som äventyrar hälsan för både förare och passagerare. När den dieseldrivna bussen Volvo B513 anländer precis vid krigsslutet upplevs den därför av flera skäl som en lättnad av många.

Efter kriget får svenskarna en allt bättre ekonomi och lusten att resa ökar. Reallönen för en industriarbetare är 1950 hela 30 procent högre än vid krigsslutet fem år tidigare. I början av 50-talet utvidgas också semestern till tre veckor, något som ger mer tid för resor. 

En trotjänare glöms bort i garaget

Buss 513 har en sexcylindrig motor, med en volym på 6,13 liter och en effekt på 95 hk. Den är fyrväxlad, bakhjulsdriven och väger 9 500 kilo. När den används i lokaltrafik på linje 3 i Hässelby i Stockholm rullar den inte mer än 15 mil i veckan, så slitaget är inte hårt.

Men i slutet av 50-talet råkar bussen ut för en svår olycka och måste repareras vid SJ:s verkstäder i Örebro, där den samtidigt förses med ny front med mer typiskt 50-talsutseende. Den renoveras också i övrigt, men kommer aldrig mer ut i reguljär trafik. I stället körs den till SJ:s bussgarage i Dalsjöfors utanför Borås. Där glöms bussen bort och blir stående fram till 1980, då SJ lägger ned garaget. 

Gamla 45:an får nytt liv och en egen klubb

Det ger en smula oväntat chansen till ett nytt liv för Buss 513. De anställda vid SJ Busstrafik i Borås förklarar att de vill ta hand om bussen och göra i ordning den. Trots att den stått i ett garage mer än 20 år är skicket förvånansvärt bra och redan i september 1981 inregistreras den på nytt, med det nya registreringsnumret BHS 856. Dock sitter den gamla skylten B649 fortfarande kvar på karossen. 

När SJ fyller 75 år 1986 är renoveringen klar och bussen åter i toppskick. SJ står kvar som ägare till bussen, men när Swebus 1990 slås samman med GDG blir bussen, som nu kallas Gamla 45-an, museibuss hos Swebus i stället. Samtidigt bildas Klubb Gamla 45-an, vars syfte är att ta hand om bussen och arrangera utfärder. För att bli medlem måste man till en början vara anställd på SJ, men med åren luckras detta upp och nu är alla välkomna. Klubben har ett 50-tal medlemmar och många är tidigare förare från SJ och Swebus. 

En kär gammal vän för en spottstyver

Så småningom vill Swebus göra sig av med alla gamla bussar och klubben erbjuds 2003 att köpa den för 500 kronor. Man bör dock komma ihåg att klubbens medlemmar lagt ned åtskilliga arbetstimmar för att få bussen i bra skick. Förvånansvärt lite har behövt göras åt inredningen. Sofforna har samma klädsel som 1945, men har tvättats någon gång. Motorn är renoverad, bagagehyllorna omlindade och taket nytt. Det är, precis som vid leveransen, tillverkat i textil som målas, för att stå emot regn och snö. 

En vänsterstyrd utmaning med nostalgisk charm

Eftersom bussen aldrig rullat i tjänst i högertrafik sedan omläggningen 1967, är den högerstyrd och instegsdörren återfinns på vänster sida. När man kliver på möts man av den mekaniska biljettmaskinen av märket National, som väger runt 40 kilo. Bussen är inte helt enkel att köra. Styrservo saknas och den har vakuumbromsar, så det krävs en hel del muskelkraft både för att styra och bromsa. Växellådan är osynkroniserad och föraren måste dubbeltrampa. Toppfarten är 55-60 km/tim. 

Gamla 45:an rullar vidare

Bussen används vid olika träffar och veteranbilsarrangemang och förekommer i TV-serien ”Sparvöga” från 1989. När den nu ställs ut har den fått nya framdäck och är delvis omlackerad. I samband med ett veteranbilsrally häromåret sker en mindre olycka på en smal grusväg, den andra olycka som Gamla 45-an drabbas av.